Det värsta man kan råka ut för med ett barn hände mig förra vecka. Jag körde av vägen med vår son i bilen. Två ynka sekunder kollade jag bakåt mot Liam och helt plötsligt var jag ute i diket, svängde tillbaka till vägen, ut på andra sidan av diket och över till nästa sida igen...sen va bilen ute på åker. Totalt förstörd. Han finns nu på bilskroten, död men inte bortglömd.
Krockkudden small ut och brände ett märke på handen. Halsen fick sig ett lite ärr av bältet. Liam klarade sig helt utan skador (tack gode gud för de).
Två ynka sekunder och allt hade kunnat gått åt helvete. Mitt helvete lever med mig varje dag. Tänker på de varje vaken stund. Stunder då jag inte har något att göra ser jag allt framför mig, hör mig själv skrika.
Men det gick ju bra, men tänk om.
Det är detta dilemmat jag upplever, "tänk om". Vet att jag inte får göra det, men kan inte låta bli.
Vad skulle jag göra om jag hade förlorat honom? Nä, inte tänka så nu. Men ändå.
Jag känner en viss panik över att köra bil, jag har kört för att komma tillbaka igen. Men de är jobbigt. Att komma över 70 känns som en skräckkörning. Att köra på en smal väg är jobbigt, att möta bilar är jobbigt. Att åka med någon är jobbigt. När ska detta gå över?
Jag vet att jag inte skulle skriva något personligt i min blogg, men jag tänkte att om jag skriver av mig lite så kanske känslan känns mindre. Lite mindre jobbigt. Jag vet inte.
Lever i någon form av dimma, dagarna bara går, men jag vet inte riktigt vad jag pysslar med egentligen. Vill att allt ska vara som vanligt och försöker att inte bry mig om det som har hänt. Men ändå så finns det kvar där på min hand som en påminnelse över allt jobbigt som har hänt.
Min son är den vackraste person som finns (för mig), han är roten till allt som är bra, till all lycka. Roten till att man kan gå vidare just nu.
Han är så fin, snäll, glad och mysig. Vad gjorde jag innan jag hade honom?
Här är den.
Utan dig, inget liv. Med dig evig kärlek.
Usch vad hemskt, tyvärr kan det ju hända mycket på 2 sec.
SvaraRaderaBra tt du kör igen, tror att rädslan försvinner snabbare om man försöker övervinna den...
Kram till från mig
Åh stumpan! Shit vad läskigt, jag hoppas att du mår bättre snart. Puss
SvaraRaderaDet positiva med svåra stunder är att efteråt gör man andra prioriteringar, vad som är viktigt lyser ännu starkare. Det enda vi vet är att vi har livet nu.
SvaraRaderaHoppas traumat bleknar snart.
Stor kram från din granne Carina!
Heeej gumsan! Det där kommer dimmas ut allt eftersom me tiden.. men de kommer ju alltid finnas kvar! Jag kör ju som en tok nu igen.. hehe.. så som sagt! De släpper mer o mer me tiden! Pussa Liam från mig..
SvaraRaderaPuss&Kram
Försök att tänka på vad som hände, punkt, och inte på vad som kunde ha hänt, för det hände inte. Vet att det är lättare sagt än gjort... Är glad att allt gick bra. Kram!
SvaraRaderaNejmen usch då! Vad otäckt! Men kom ihåg att det går inte att gå omkring och oroa sig för vad som kanske kunde ha hänt. Allt gick ju bra och en olycka är alltid en olycka, inget man kan rå för. Du har ju livet, kärleken och framtiden framför dej. Tyng inte glädjen över detta med olycka och tråkiga tankar. Ibland får man sig en påminnelse på hur skört livet är och vad mycket man har att vara tacksam över. Ta vara på glädjen och lägg olyckan bakom dej! Var rädda om er! kram
SvaraRadera